Quentin Tarantino är tillbaka med sin nionde film Once Upon a Time in Hollywood. Filmen hade svensk biopremiär fredagen den 16 augusti och i rollistan återfinns bland annat Leonardo DiCaprio, Brad Pitt och Margot Robbie.

Regissören Quentin Tarantino behöver egentligen ingen presentation. Han slog igenom i början av 90-talet och har varit en av de mest hyllade och älskade filmskaparna i modern tid. Varje ny film han kommit ut med sen början av 2000-talet har omgetts av lika mycket hype som förväntan.

Handling:

I Once Upon a Time in Hollywood får man följa TV-skådisen Rick Dalton (DiCaprio) som är på väg utför i sin karriär. Ständigt vid hans sida finns stuntmannen Cliff Booth (Pitt) som precis som Dalton har sett sitt bäst före datum passera.

Dalton som bor i Hollywood har nyligen fått nya grannar, det är filmregissören Roman Polanski och hans fru skådespelaren Sharon Tate (Robbie). Samtidigt stöter Cliff på en grupp med hippies under ledningen av Charles Manson.

Omdöme:

Efter en rad mediokra filmer från Quentin Tarantino kändes det som regissören var på väg i rätt riktigt filmen The Hateful Eight från 2015. Och någonstans känns Once Upon a Time in Hollywood som mitt i mellan. Filmen utspelar sig 1969 när Hollywood var inne i slutet av sin guldålder. Med rätt kostym, bra scenografi och coolt soundtrack lyckas Tarantino återskapa Hollywood i slutet av 60-talet.

Samtidigt förekommer flirtar med flera filmgenres som stått i centrum i tidigare Tarantinofilm. Rick Dalton är en klassisk B-skådis som spelat både antihjälte i westernfilmer och överdriva krigsfilmer, på ett hörn dyker även Hong Kong-action upp. Rick Dalton spelas av Leonardo DiCaprio som gör ett riktigt bra porträtt av en osäker men talangfull skådespelare. Han överglänses bara av Brad Pitt som är både cool och hård som stuntmannen Cliff Booth.

Once Upon a Time in Hollywood berättas i en kronologisk ordning med ett fåtal återblickar där åskådare får en inblick i vad som tidigare har hänt. I en av dessa återblickar förekommer en fanatiskt och absurd incident där Cliff Booth ska slåss mot självaste Bruce Lee.  

Dialogen har alltid varit Quentin Tarantino styrka

I Once Upon a Time in Hollywood har Tarantino fått ihop en rolig film med flera dråpliga och komiska inslag. Anslaget till filmen är fanatiskt när man får se en pricksäker filmatiseringen av hur en amerikansk TV-serie kunde sett ut under 50-talet. Men samtidigt känns filmen inte riktigt som en typiskt Tarantinofilm.

Ett exempel är Sharon Tate, Quentin Tarantino har alltid varit bra på att porträttera starka kvinnliga karaktärer, se Pulp Fiction, Jackie Brown och Kill Bill. Men Margot Robbie får mest agera snygg och sexig i filmen, trots att Robbie just nu är en av branschens mest talangfullaste unga skådespelare. Hon får bara glänsa en gång under filmen och det är i en scen när Sharon Tate går på bio.

I slutändan är det Tarantinos klassiska trademarks som på något sätt får ihop filmen. Dialogen och övervåldet har alltid varit hans styrkor så även Once Upon a Time in Hollywood. Filmen är 2.45 timma lång men det var knappt att det kändes.

Slutsats:

Once Upon a Time in Hollywood kommer att bli älskad av Tarantinos mest lojala fanbase, vilket fortfarande är stor runt om i världen. Filmen innehåller hans klassiska trademark och det är också en av de stora behållningarna.  

Det är en bra film även om det är långt ifrån en ny Pulp Fiction eller De Hänsynslösa. Någonstans saknar man den gamla Quentin Tarantino, den man fick se lite av i The Hateful Eight.

Betyg:

The Hateful Eight är Quentin Tarantinos åttonde film och den hade svensk biopremiär 13 januari i år. Tarantino har efter sitt genombrott på 90-talet vuxit fram som en av de populäraste regissörerna i filmvärlden, han har många fans och hans filmer blir på förhand väldigt upphypade.

Personlig tycker jag han har tappat greppet, Death Proof var en besvikelse, Inglourious Basterds överskattad och Django Unchained långt från en bra film. Därför hade man låga förväntningar på The Hateful Eight men det är förmodligen hans bästa alster sen Kill Bill: Volume 2.

Filmen handlar om prisjägaren John Ruth (Kurt Russell) som transporterar fången Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) till staden Red Rock där hon ska hängas. Men på grund av ett snöoväder blir de strandsatta i en stuga tillsammans med ett antal okända personer. Precis som i Django Unchained är The Hateful Eight en western film.

I The Hateful Eight har Tarantino återanvänt två dramaturgiska berättarmodeller från hans två bästa filmer. Filmen utspelar sig stora dela i samma rum, precis som hans första film De hänsynslösa gjorde. Samtidigt berättas inte The Hateful Eight i kronologisk ordning, precis som Pulp Fiction. Något som känns Tarantino och helt rätt.

Men samtidigt saknar jag hans rappa och smarta dialog som bredvid våldet blivit Tarantinos trademark. Den fanns i Inglourious Basterds men försvann i Django Unchained, The Hateful Eights dialog är bättre än Django Unchained men långt ifrån samma kvalité som vi brukade få från Tarantino.

Det som dock Tarantino lyckas bra med i The Hateful Eight är att sätta en spännande nerv under filmen, han lämnar inga ledtrådar åt publiken utan allt kommer som en överraskning. Dessutom är öppningsscen över ett vinterklätt landskap fantastiskt snygg, den kombineras med mästerkompositören Ennio Morricones musik som han skrev till filmen.

Tillslut rundas The Hateful Eight upp med samma brutala och absurda övervåld som återkommer i alla Tarantinos filmer. Det vore förmodligen ingen film utan det, och det kryddar till verket så att det får den där perfekta Tarantino touchen och därför är The Hateful Eight en riktigt bra film.

Filmen får:

Martin Avedal

Jag har den här gången gått efter olika kriterier, några av skurkarna är gamla favoriter som jag haft genom åren. Andra är karaktärer där skådespelarna har gett liv åt en ganska stereotyp kuliss av hur en filmskurk ska se ut.

 Plats 10: Bernie Rose – Drive (2011)

Först ut på listan är Berine Rose (Albert Brooks) från Nicolas Winding Refns kompromisslösa actionthriller Drive från 2011. Rose är en karaktär som utvecklas ju längre filmen går. Från början verkar han vara en sympatisk och trevlig person men när han försätts i en komplicerad situation förvandlas han till en iskall mördare. Dock inte helt utan samvete.

Plats 9: Max Zorin – Levande Måltavla (1985)

Bondskurkar finns det många av men det är Christopher Walkens karismatiske och psykopatiske industrimagnat Zorin som jag fastande mest för. Han är blodtörstig och har stora ambitioner, i filmen är hans mål att förinta Silicon Valley så att han själv kan ta kontroll över produktionen av datachipp. Alla kan offras och han skyr inga medel för att nå sitt mål.

Plats 8: Hans Landa – Inglourious Basterds (2009)

Österrikaren Christoph Waltz fick sitt stora internationella genombrott med rollen som Överste Hans Landa i Quentin Tarantinos film Inglourios Basterds. Waltz stjäl hela filmen med sitt mjuka och något mesiga utförande. Men under den mjuka ytan göms ett monster som är kapabel att mörda med sina bara händer. När Landa inser att han kan bestraffas för sina brott sviker han sin ledare och sitt land för att köpa sig fri.

Plats 7: Scorpio Killer – Dirty Harry (1971)

Andrew Robinson gestaltar den första skurken i filmen som introducerade Clint Eastwoods paradroll Dirty Harry för första gången. Scorpio Killer är en psykopat som kidnappar unga kvinnor och mördare dem. När han slutligen måste göra upp med Harry tar han en buss med skolbarn som gisslan. Det sägs att Heath Ledger hittade inspiration till Jokern i Robinsons mördare från 1971.

Plats 6: Cutler Beckett – Pirates of the Caribbean (2006 och 2007)

Den här filmserien innehåller en mängd roliga och underhållande skurkkaraktärer som t.ex Barbossa och Davy Jones. Men det är Tom Hollanders karaktär som Cutler Beckett som tar hem priset. Hänsynslös och maktgalen är bara ett par ord som kan beskriva Becket. Hollanders röst och iskalla framföranden är en stor bidragande orsak till varför han blir en underhållande skurk.

Plats 5: The Joker – The Dark Knight (2008)

Heath Ledgers plötsliga död orsakade till att hans karaktär som Jokern på upphypad till max. Men efter att röken hade lagt sig har jag nu sett på Ledgers prestation med andra ögon. Han stjäl hela filmen och levererar gång på gång komiska inslag. Det är Ledgers förmåga att gå från allvarlig till psykopatisk som gör Jokern till en obehaglig galning som inte går att lita på.

Plats 4: Stansfield – León (1994)

Gary Oldmans porträtt av polisen Stansfield har många gånger betraktats som ett stort överspel. Men på samma gång är han underhållande att se på. Oldman förvandlar Stansfield till en oberäknelig person som tar droger och lyssnar på Beethoven när han skjuter ihjäl folk. Att han även är en korrupt DEA-polis visa hur genomrutten han är.

Plats 3: William Stranix – Under Belägring (1992)

Jag läste en gång att Tommy Lee Jones var en för bra skurk som filmen Under Belägring inte förtjänade. Det är klart Steven Seagals bästa film och han blir helt utspelad av Jones som porträtterar den karismatiske och galan ex-agenten Stranix. Jones överdrivan skådespel passar perfekt och även här går filmskurken från allvarlig till oberäknelig på nolltid.

Plats 2: Fabrikör Höglund – Den enfaldige mördaren (1982)

Hans Alfredsson regisserade och spelade även en av huvudrollerna i filmen Den enfaldige mördaren från 1982. Alfredsson porträtterar Fabrikör Höglund som är bygdens stora entreprenör . Det är en iskall magnat som genom sin lugna och bestämda aura håller sina offer i sitt våld. Han kan till och med förstöra en julafton för sina fattiga undersåtar.

Plats 1: Hans Gruber – Die Hard (1988)

Hans Gruber har många gånger kallats den bästa skurken i en actionfilm och det finns inte många argument i mot det. Alan Rickman porträttera en karismatisk och världsvan herre som med hjälp av våld, list och diplomati lyckas få igenom sina mål. Hans Gruber har legat till grunden för många andra skurkar inom framförallt actiongenren. En stilbildande karaktär som fortfarande inte går att rubba från toppen av listan över de bästa skurkarna på film.

 Martin