Quentin Tarantino är tillbaka med sin nionde film Once Upon a Time in Hollywood. Filmen hade svensk biopremiär fredagen den 16 augusti och i rollistan återfinns bland annat Leonardo DiCaprio, Brad Pitt och Margot Robbie.

Regissören Quentin Tarantino behöver egentligen ingen presentation. Han slog igenom i början av 90-talet och har varit en av de mest hyllade och älskade filmskaparna i modern tid. Varje ny film han kommit ut med sen början av 2000-talet har omgetts av lika mycket hype som förväntan.

Handling:

I Once Upon a Time in Hollywood får man följa TV-skådisen Rick Dalton (DiCaprio) som är på väg utför i sin karriär. Ständigt vid hans sida finns stuntmannen Cliff Booth (Pitt) som precis som Dalton har sett sitt bäst före datum passera.

Dalton som bor i Hollywood har nyligen fått nya grannar, det är filmregissören Roman Polanski och hans fru skådespelaren Sharon Tate (Robbie). Samtidigt stöter Cliff på en grupp med hippies under ledningen av Charles Manson.

Omdöme:

Efter en rad mediokra filmer från Quentin Tarantino kändes det som regissören var på väg i rätt riktigt filmen The Hateful Eight från 2015. Och någonstans känns Once Upon a Time in Hollywood som mitt i mellan. Filmen utspelar sig 1969 när Hollywood var inne i slutet av sin guldålder. Med rätt kostym, bra scenografi och coolt soundtrack lyckas Tarantino återskapa Hollywood i slutet av 60-talet.

Samtidigt förekommer flirtar med flera filmgenres som stått i centrum i tidigare Tarantinofilm. Rick Dalton är en klassisk B-skådis som spelat både antihjälte i westernfilmer och överdriva krigsfilmer, på ett hörn dyker även Hong Kong-action upp. Rick Dalton spelas av Leonardo DiCaprio som gör ett riktigt bra porträtt av en osäker men talangfull skådespelare. Han överglänses bara av Brad Pitt som är både cool och hård som stuntmannen Cliff Booth.

Once Upon a Time in Hollywood berättas i en kronologisk ordning med ett fåtal återblickar där åskådare får en inblick i vad som tidigare har hänt. I en av dessa återblickar förekommer en fanatiskt och absurd incident där Cliff Booth ska slåss mot självaste Bruce Lee.  

Dialogen har alltid varit Quentin Tarantino styrka

I Once Upon a Time in Hollywood har Tarantino fått ihop en rolig film med flera dråpliga och komiska inslag. Anslaget till filmen är fanatiskt när man får se en pricksäker filmatiseringen av hur en amerikansk TV-serie kunde sett ut under 50-talet. Men samtidigt känns filmen inte riktigt som en typiskt Tarantinofilm.

Ett exempel är Sharon Tate, Quentin Tarantino har alltid varit bra på att porträttera starka kvinnliga karaktärer, se Pulp Fiction, Jackie Brown och Kill Bill. Men Margot Robbie får mest agera snygg och sexig i filmen, trots att Robbie just nu är en av branschens mest talangfullaste unga skådespelare. Hon får bara glänsa en gång under filmen och det är i en scen när Sharon Tate går på bio.

I slutändan är det Tarantinos klassiska trademarks som på något sätt får ihop filmen. Dialogen och övervåldet har alltid varit hans styrkor så även Once Upon a Time in Hollywood. Filmen är 2.45 timma lång men det var knappt att det kändes.

Slutsats:

Once Upon a Time in Hollywood kommer att bli älskad av Tarantinos mest lojala fanbase, vilket fortfarande är stor runt om i världen. Filmen innehåller hans klassiska trademark och det är också en av de stora behållningarna.  

Det är en bra film även om det är långt ifrån en ny Pulp Fiction eller De Hänsynslösa. Någonstans saknar man den gamla Quentin Tarantino, den man fick se lite av i The Hateful Eight.

Betyg:

Regissören Spike Lee slog igenom i slutet av 80-talet med sin film Do the Right Thing där han själv spelade huvudrollen. Lees teman i filmerna brukar ofta handla om rasism och de afro-amerikanska medborgarnas situation i USA.   

Filmen Blackkklansman är baserad på en bok med samma namn och handlar om hur den afro-amerikansk polisen Ron Stallworth infiltrerar Klu Klux Klan i slutet av 70-talet. Precis som Lees tidigare filmer är den här lika laddad med rasism och ett budskap om allas lika värde.

Handling:
Ron Stallworth (John David Washington) blir den första afro-amerikansk polisen i Colorado Springs. Och efter att läst en annons i tidningen bestämmer han sig att infiltrera den lokala avdelningen av Klu Klux Klan.

Till sin hjälp tar han narkotikapolisen Filp Zimmerman (Adam Driver) som får spela Ron när denne träffar medlemmar ur klanen. Stallworth sköter kontakten över telefon och får tillslut kontakt med den nationella KKK-ledaren David Duke (Topher Grace).

Omdöme:
Blackkklansman är både en rolig och allvarlig film, den är rolig när Spike Lee genom John David Washington förmedlar sina knivskarpa skämt baserad på rasism och fördomar. Speciellt när Stallworth ringer den lokala avdelningen av Klu Klux Klan och förklara att han hatar ”negrer”.

Men samtidigt är filmen allvarlig när Lee väljer att belysa den rasism som finns och har funnits mot afro-amerikaner i USA. Framför allt i en scen när man förklarar hur en svart man blev lynchad och därefter skändad. I scenen spelar den 91-årige sångaren Harry Belafonte mannen som berättare om lynchningen.

Skådespelet är bra i filmen, John David Washington är allvarlig och rolig på samma gång i huvudrollen som Ron Stallworth. Washington har tidigare setts i TV-serien Ballers. Adam Driver som spelar Filp Zimmerman gör också ett bra jobb, Driver slog för ett par år sen igenom som Kylo Ren i Stars Wars. Den förre That ’70s Show-stjärnan Topher Grace är slående lik Duke och finländaren Jasper Pääkkönen är obehaglig som fanatisk KKK-medlem.

Spike Lee väljer även att hylla blaxploitation-genren och några av de mest framträdande skådepelarna och karaktärerna. Dessutom riktar han skarp kritik mot D.W. Griffiths klassiker Nationens Födelse som sägs att fått så stort inflytande att Klu Klux Klan återuppstod 1915.     

Slutsats:
Blackkklansman är en sevärd film som på ett bra sätt blandad komik med allvar. Det känns som att Spike Lee som alltid brukar ha rasism som tema ändå har återvänt till rötterna. Under ett tag gjorde han betydligt mer publikfriande filmer.  

Men samtidigt är inte filmen någon ny Do the Right Thing. Om man vill se Spike Lee i sitt esse ska man istället ta en titt på den filmen.  Samtidigt som slutet på Blackkklansman ändå är öppet och på ett sätt låter rasism få sista ordet.

Betyg:

Sicario var en av 2015 års bästa filmer, i fokus stod en kvinnlig FBI-agent (Emliy Blunt) som rekryterades till en specialenhet som skulle delta i kriget mot drogkartellerna i Mexiko. Regissören Denis Villeneuves speciella bildspråk och den bortgången kompositören Jóhann Jóhannssons musik gjorde Sicario till en stilistisk fröjd att se på.

Därför var förväntningarna stora när det förrförra året blev officiellt att en uppföljare till Sicario var på gång. Återigen skulle både Benicio del Toro och Josh Brolin axla sina färgstarka rollkaraktärer från den första filmen. Dock var Emliy Blunts karaktär borta, något som är synd.

Handling

Efter ett terroristdåd i Kansas City misstänker amerikanerna att terroristerna tog sig in i landet genom Mexiko. Drogkartellerna smugglar varje natt in ett flertal illegala invandrare till USA över gränsen.

Matt Graver (Brolin) får i uppdrag att starta ett krig mellan de två stora kartellerna i Mexiko. Till sin hjälp tar Graver återigen den mexikanska sicarion Alejandro (del Toro). Men allt går inte som planerat när de kidnappar dottern till en av kartellbossarna.

Omdöme – Sicario 2

Både trailern och inledningen till Sicario 2 lovar en högoktanig action, en Benicio del Toro som på öppen gatan skjuter ner mexikanska politiker. Men skenen bidrar, till det positiva. Visst förekommer det många actionscener med både grovt våld och blod. Men samtidigt innehåller filmen ett relationsdrama mellan Alejandro och den kidnappade kartelldottern Isabel Reyes.

Italienske regissören Stefano Sollima har axlat vidare det arv som Denis Villeneuves lämnade efter sig. Sicario 2 innehåller samma vackra bildspråk som kännetecknade de första filmen så pass mycket. Hildur Gudnadottir har komponerat ett nästa lika bra soundtrack som sin landsman Jóhann Jóhannsson, de två har vid flera tillfällen samarbetat med varandra.

Sicario 2 är en bra uppföljare men går ibland på tomgång, snygga genomförda actionscenen varvas ibland med avslagna transportsträckor som man kan undra vad de gör i filmen. Uppföljaren är också en helt annorlunda film jämfört med sin föregångare vilket både är på ont och gått.

 Man har tagit vara på det bästa från Sicario, iaf fall ur den stilistiska synvinkeln. Men i och med att Emliy Blunts karaktär inte är med finns det inte någon kvinna i en våldsam och manlig värld som gjorde Sicario så speciell. 

Slutsats

Om man gillade Sicario är det väldigt troligt att man även gillar Sicario 2 – Soldado. Filmen är utseendemässigt väldigt lika även om de skiljer sig till innehåll och budskap.

Benicio del Toros karaktär är vid flera tillfällen väldigt hård men samtidigt får åskådaren veta mer om dennes bakgrund, vilket ger filmen mer djup.

Betyg:

Onsdagen den 16 maj hade Deadpool 2 svensk biopremiär, filmen som är en uppföljare på succéfilmen Deadpool från 2016.

Återigen axlar Ryan Reynolds rollen som den rappkäftade superhjälten Deadpool eller Wade Wilson som han egentligen heter. I uppföljaren får han även stifta bekantskap med den kraftfulle mutanten Cable som spelas av Josh Brolin.

Deadpool 2 är också den elfte filmen inom X-mens gigantiska universum, X-men tillhör Marvel Comics men är inte en del av Marvel Cinematic Universe.  

Handling:

Wade Wilson har efter händelserna i Deadpool sysselsätt sig med att jaga kriminella världen över. Detta kommer att slå tillbaka när Wade förlorar sin flickvän efter att en knarklangare försökt mörda honom.

Efter ett självmordsförsök får Wade hjälp från sina vänner i X-men, och samtidigt kommer han i kontakt med en ung pojke som har problem med sitt humör. Pojken är också jagad av mutanten Cable och Deadpool bestämmer sig för att skydda pojken.  

Omdöme – Deadpool 2

Efter att jag hade sett den första filmen var jag tveksam till Deadpool, filmen innehåll många coola och överdrivna actionscener men i längde kunde karaktären Wade Wilson bli tjatig och jobbig. Jag påpekade även Ryan Reynolds brister när det kommer till det komiska skådespelet.

Men Ryan Reynolds har tagit karaktären Deadpool och gjort den till sin egen. Deadpool 2 är en bra uppföljare och är precis lika cool och överdriven som sin föregångare. Josh Brolins porträtt av Cable är seriöst och tufft vilket ger filmen mer kontrast när han ställs mot den omogne Deadpool.

Actionscener när Deadpool och Cable slåss i en bepansrad konvoj är en av filmens höjdpunkter. Tyvärr är storyn både förutsägbar och logiskt men filmens styrkor ligger inte i handling utan i action och humor. Filmens komik bygger mycket på skämt associerade till Marvel Comics, DC Comics och så självklart X-men. T.ex börjar Deadpool 2 med att driva med en av de största superhjältarna från X-men serien, Wolverine!

Slutsats

Deadpool 2 är precis som sin föregångare en rappkäftad och överdriven actionfilm, komiken bygger på intertextualitet till X-men och Marvel.

Cable är en betydligt mer underhållande skurk än Ajax från föregångaren, vilket bidrar till Deadpool 2 i slutändan är snäppet vassare än Deadpool.

Betyg:

Den biografiska filmen om konståkerskan Tonya Harding hade svensk biopremiär den 16 mars. Det är en fiktiv berättelse om den världskända incidenten som inträffade 1994 mellan Harding och hennes konkurrent Nancy Kerrigan.

I huvudrollen syns det australienska stjärnskottet Margot Robbie som blev Oscarsnominerad för sin prestation men vann inte. Det gjorde däremot Allison Janney, hon fick ta emot en Oscar för sitt porträtt av Hardings mamma LaVona Fay Golden.

Handling:

I, Tonya börjar med kort presentation av alla rollkaraktärer som förklara överfallet mot Kerrigan som blev en världsnyhet och har kallats den största skandalen inom amerikansk sport.

Därefter hoppas man tillbaka till 70-talets Portland där åskådarna får följa Tonya Harding tuffa och hårda uppväxt, hennes mamma slog henne och ställde hårda krav på henne. Under tonåren träffade Harding en ung man vid namn Jeff Gillooly, de kom att ha en stormigt förhållande som kom att påverka Hardings karriär.

Omdöme:

Skådespelarinsatserna i filmen är fantastiska, Margot Robbie porträttera en mentalt skadad Harding som hela tiden har förutsättningarna emot henne. Samtidigt är hon självupptagen och skyller hela tiden ifrån sig, till och med när skridskosnöret går sönder. Allison Janney gör ett lika bra porträtt som den iskalla och brutala mamman.

Filmen är baserad på en verkligen händelse men är uppbyggd runt vittnesmål från både Harding och Gillooly, detta bidrar till att Harding porträtteras som ett offer, vilket nu stämmer om mamman slog henne som barn, något LaVona själv har förnekat. Nancy Kerrigan har kommenterat filmen genom att säga att hon är det enda offret i denna skandal.

Förutom det bra skådespelet innehåller I, Tonya många snygga konståkningsscener, ett bra soundtrack med många bra rocklåtar från de aktuella tidsperioderna. Det är också en komisk film trots den tragiska inramningen och det hemska överfallet. Man passar även på att kritisera sättet media väljer att bevaka händelserna runt överfallet.

Skådespelarna bryter också ofta mot regeln om den fjärde väggen när det pratar med åskådarna. Detta kan vara ett knep för att få oss att förstå att filmen inte helt bygger på den verkliga sanningen. Är Tonya Harding så pass oskyldig som hon hela tiden har påstått?

Slutsats:

I, Tonya är en rolig och intressant film som bygger mycket på sitt fantastiska skådespel. Margot Robbie och Allison Janney har aldrig presterat bättre. På grund av filmens blandade innehåll är det både ett tragiskt drama, en svart komedi och en intressant biograf, därför passar filmen de flesta olika filmsmakerna.

Betyg: