Fredagen den 22 juli hade filmen The Gray Man premiär på streamingsidan Netflix. Filmen ska vara den dyraste som företaget producerat då budgeten låg på 200 miljoner dollar.

I huvudrollen får vi se Ryan Gosling som spelar en yrkesmördare anställd hos CIA. Gosling får sällskap av bland annat Chris Evans, Ana de Armas och Billy Bob Thornton i några av de andra viktiga rollerna. Örebro Tribune har sett filmen och detta tyckte vi om den.

The Gray Man – handling

Sierra Six (Gosling) börjar efter ett uppdrag i Bangkok ifrågasätta sin uppdragsgivares mål och väljer att hoppa av. CIA tjänstemannen Denny Carmichael (Regé-Jean Page) anlitar den f.d agenten Lloyd Hansen (Chris Evans). Hansen är en psykopat och skyr inga medel för att hitta Sierra Six.

Omdöme  

En blandning av James Bond och Jason Bourne, det kan bäst beskriva The Gray Man. Men här saknas charm, finess och spänning, filmen blev bara en blek kopia. Tanken förs lite åt Pierce Brosnans era där Bond åkte från plats till plats och hela tiden fick försvara sig från skurkar.

The Gray Man ska dock ha ett plus i kanten för ett flertal minnesvärda actionscener, framför allt sekvensen i Prag och klimax i Kroatien. Även en flygplansscen är cool, dock känns mycket av innehållet lånat från både Bondfilmer och andra kända och mindre kända actionfilmer.

Filmen går på halvfart första timman men när Ana de Armas på allvar kliver in i handlingen växlar filmen upp. Armas är bra och funkar bra i sina actionscener. Hon och Ryan Gosling spelade mot varandra i Blade Runner 2049, men i The Gray Man saknas all den kemi som de hade i Denis Villeneuve stilistiska mästerverk.

Ryan Gosling som är en bra skådespelare känns också blek i The Gray Man. Han är kaxig och farlig men inte trovärdig. Gosling som ändå kan spela charmig och iskall lyckas inte den här gången. Han är bättre när han spelar dramatiskt tystlåten som i Drive och återigen Blade Runner 2049.

Slutsats

Som actionfilm funkar The Gray Man för stunden, ibland blir det over the topp men några minnesvärda scener förekommer. Även Ana de Armas sticker ut då hon fått en mer färgstark karaktär att jobba med.

I övrigt blir filmen dock bara en blek James Bond kopia som saknar all charm. Ryan Gosling borde ha kunnat höja filmen men lyckas aldrig beröra, tankarna förs till hans roll i Gangster Squad, som även den bara blev en blek kopia av samtliga gangsterfilmer.

Betyg:

Fredagen den 10 juli hade filmen The Old Guard premiär på Netlix. I huvudrollen syns Charlize Theron som fortsätter att bygga upp sitt rykte som en modern actionhjältinna.

Filmen är baserad på serietidning av Greg Rucka, och räknas på grund av det som en superhjältefilm. Netfilx och Skydance stod tillsammans för finansieringen vilket resulterade i att filmen hade världspremiär på streamingssidan Netflix.

Detta handlar filmen om

Charlize Theron är ledare för en grupp med legosoldater vars största hemlighet är att de är odödliga. Förutom att hela tiden återuppstå och läka sår snabbt är de också skickliga krigare.

På ett uppdrag blir de dock förråda och något känner till deras hemlighet. Samtidigt blir en ung amerikansk soldat spelad av KiKi Layne dödad i Afghanistan. Även hon är odödlig och besitter samma krafter som de andra legosoldaterna.

Omdöme om The Old Guard

Det är alltid lika uppskattat när en serietidningsfilm håller en sådan nivå att det är trovärdig. Självklart är en film där människor återuppstår från det döda långt ifrån realistisk men The Old Guard blir aldrig överdriven eller fånig.

Precis som förra årets stora succé The Joker väljer man att ha en seriös ton i filmen trots att förlagan är en overklig serietidning. Detta blir väldigt tydligt när huvudkaraktärerna visar upp känslor och svagheter. Samtidigt levererar The Old Guard väl koreograferade slagsmålsscener och eldstrider.

Charlize Theron visar återigen att hon kan axla en huvudroll i en actionfilm, något som blivit mer uppenbart sen succén med Mad Max Fury Road. Därefter består filmen av många okända namn även om Chiwetel Ejiofor dyker upp i en biroll, han hade huvudrollen i den kritikerrosade filmen 12 Years a Slave.

Slutsats om The Old Guard

The Old Guard är en sevärd popcornunderhållning som klassas som en superhjältefilm. Trots detta är en väldigt seriös och dramatisk film, där skådespelarna både får agera actionhjältar och mänskliga på samma gång.

Man väljer att inte avslöja för mycket information om karaktärerna i filmen vilket skapar nyfikenhet och mystik. Dock har man valt att tydligt spela på att det kan komma en uppföljare vilket inte alltid är så effektivt.

Betyg:

Martin Avedal

Will Ferrell är tillbaka med filmen Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga. Den hade premiär på Netflix idag, fredagen den 26 juni. Den handlar om en isländsk duo som ska delta i Eurovision Song Contest.

Idén till filmen ska tagit sin start då Ferrells svenska fru Viveca Paulin introducerat honom för Eurovision Song Contest. Enligt uppgifter ska Ferrell blivit fascinerad över tävlingen och sett den i flera år vilket tillslut ledde honom till att göra en film om tävlingen.

Filmens handling:

Lars (Ferrell) bor i det lilla isländska samhället Husavik. Tillsammans med barndomsvännen Sigrit (Rachel McAdams) drömmer de om att representera Island i Eurovision Song Contest.

Lars pappa Erick (Pierce Brosnan) har aldrig varit så förtjust över sonens intresse och väljer att inte stötta honom. Men en dag får duon som kallar sig Fire Saga chansen att uppträdda på Islands uttagning inför Eurovision Song Contest.

Omdöme om Fire Saga

I mitten av 2000-talet var Will Ferrell något av det roligaste du kunde beskåda på film. Med succéer som Talladega Nights och Anchorman tog han världen med storm men redan under Blades of Glory kunde man se att toppen var nådd.

I Step Brothers agerade Ferrell extremt barnsligt och filmen blev mer fånig än rolig. Där någonstans passa även Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga in. Det är näst intill att skämskudden dyker upp under filmens klimax.

Filmen innehåller flera pricksäkra skämt om Eurovision Song Contest samt cirkusen runt den. Det finns också en hel del svenskt i filmen där Mikael Persbrandt bland annat spelar en isländsk bankir som inte ville att Island ska vinna. Under ett sångnummer dyker även Loreen och John Lundvik upp.

Men Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga blir mest tramsig och inte så speciellt rolig. Handlingen känns mest absurd och innehåller mest bara massa konstiga försök till slapstick. Will Ferrells karaktär agerar mest barnsligt och naivt vilket i längden blir tröttsamt.

Slutsats om filmen

Efter att ha gått igenom de två timmar och tre minuter långa filmen saknar jag den Will Ferrell som jag såg i Talladega Nights och Anchorman. På den tiden han fortfarande var rolig.

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga såg jag mest för att se om det fanns något svenskt med, vilket till min förtjusning fanns. Men det kanske inte riktigt var syftet med filmen då den faktiskt ska driva med Eurovision Song Contest.

Betyg:

Den 28 november släpptes Martin Scorseses senaste film The Irishman på filmsiten Netflix. Filmen är den första filmen sen 1995 som Scorsese samarbetar med Robert De Niro igen. The Irishman är den nionde filmen som dessa två herrar gör tillsammans.

Scorseses och De Niros samarbete har tidigare resulterat i filmklassiker som Taxi Driver, The King of Comedy, Maffiabröder och Cape Fear. The Irishman kommer inte upp i samma nivå som dessa filmer även om den är bra. Filmen känns dock väldigt trött mycket på grund av att trion som återfinns i huvudrollerna själv är gamla och trötta.

Handling

The Irishman är baserad på boken I Heard You Paint Houses som handlar om torpeden Frank Sheeran (De Niro). Sheeran var en krigsveteran som efter Andra Världskriget började köra lastbil. Genom sitt jobb och de småbrott han begick kom han i kontakt med gangstern Russell Bufalino (Joe Pesci).

Deras relation och samarbete skulle föra Sheeran högre upp i hierarkin. Något som eventuellt ledde till kontakten med fackpampen Jimmy Hoffa (Al Pacino). Men Skeerans suspekta samröre med maffian kom att påverka familjen, framför allt relation med den yngste dottern Peggy Sheeran (Anna Paquin).

Omdöme

The Irishman är en trött film, mycket på grund av att De Niro, Pesci och Pacino alla har passerat 75 år. Detta märks tydligt på Joe Pesci som upplevs väldigt trött i den här filmen. Han har ett lugnt och tillbakadraget skådespel, något som är ovant då han nästa alltid varit ettrig och högljudd i sina roller.

Bättre går det för De Niro som ändå kan hantera rollen trots att det ibland märks att han är gammal. I en scen misshandlar han en butiksbiträde och man ser att De Niro är äldre än vad han ska spela i den scenen. Dock är det Pacino som klara sig bäst i sin roll, han är äldst av de tre då han 79 år. Man märker att det inte är samma krut i hans dialog men ändå upplevs han piggare än de andra.  

Men The Irishman är en bra film, Martin Scorsese har alltid lyckats skapat intressanta historier runt intressanta karaktärer. Och det går garanterat ifrågasätta sanningshalten i Frank Sheerans historia men detta gör inte filmen sämre. Precis som i Maffiabröder och Gangs of New York ligger fokuset på karaktärer i den undre världen som har existerat på riktigt.

Det man hade önskat mer av är ändå en piggare rollista och kanske kortare speltid. Sen att en Oscarsbelönad skådespelerska som Anna Paquin inte fått mer spelutrymme är också tråkigt även om hennes kroppsspråk säger mycket i de scener hon är med i. För den intrig som finns mellan Frank och dottern Peggy berör, på ett sätt tycker man synd om den åldrande torpeden som försöker lappa ihop sin trasiga relation med familjen.

Slutsats

The Irishman är i grunden en bra film, men skulle blivit bättre om den inte var så trött. Yngre och piggare skådespelare hade lyft filmen även om det är kul att se De Niro, Pesci och Scorsese återförenas. Men det känns som det är 10 år för sent.

Vill man se dessa herrar i sin topp ska man damma av Maffiabröder eller Tjuren från Bronx. Dessa filmer är klassiska mästerverk som aldrig kommer dö, The Irishman är det inte kommer tyvärr försvinna i mängden trots den intressanta storyn.

Betyg:

The King är en Netflix-film och släpptes direkt till streamsidan utan att ha någon global biopremiär. Endast ett fåtal visningar i bland annat USA. Den första filmvisningen ägde rum på filmfestivalen i Venedig i början av september tidigare i år.  

Handling:

Det är början av 1400-talet och den engelska kungen Henry IV (Ben Mendelsohn) har styr landet med järnhand. Men kungen är döende och han förväntar sig att bli efterträdd av sin son Thomas (Dean-Charles Chapman).

Men Thomas dör och det blir istället Henry som får ta över tronen från sin döende far. Samme Henry som valt att distansera sig från kungahuset och leva ett vanligt liv bland folket. Ett liv som innehöll mycket vin och vackra kvinnor.

Omdöme:

The King hade mycket med potential och börjar starkt. Under filmens inledning får åskådaren se imponerande skådespelarprestationer från Ben Mendelsohn och Joel Edgerton. Och ett skitigt och smutsigt svärdslagsmål mellan Timothée Chalamet och Tom Glynn-Carney.

Därefter tappar filmen sin gnista och intresset avtar. Det blir en transportsträcka fram till nästa konflikt som måste få en upplösning. Där i mellan bjuds dock tittaren på ett par snygga scener, bland annat en belägring med trebucheter. Dessutom förekommer ett lerigt fältslag som för tankarna till Battle of the bastards i TV-serien Game of Thrones. Slaget är så klart det berömda Slaget vid Azincourt.

Hur pass historiskt korrekt filmen är går självklart att ifrågasätta. Men filmen är baserad på ett flertal delar hur William Shakespeares Henriad som behandlar ett flertal brittiska monarker under medeltiden samt början av renässansen. Filmen tar genom sitt råa och smutsiga våld bort glorifieringen som kan förekomma i historiska filmer.

Slutsats:

The King kunde blivit en intressant film om konflikter och maktspel i England på 1400-talet. Den är mörk och rå samt har Shakespeare inspiration. Men istället blir det en tråkig och ointressant film som försvinner i mängden.

Filmen slarvar bort sin potential och många av de skådespelarprestationer som ändå förekommer är till ingen nytta. Det känns som man försökt skapa en Game of Thrones men helt utan spänning och oväntade vändningar.

Betyg: