Mary Stuart, drottning av Skottland mellan 1542 och 1567 är en intressant person i brittiska 1500-talets maktspel. I Mary Queen of Scots porträtteras hon av den amerikanska skådespelerskan Saoirse Ronan. Hon är fantastik bra skådespelerska och trots sin unga ålder har hon redan hunnit med att bli nominerad tre gånger till en Oscar.

Förutom Saoirse Ronan får åskådaren även se stabila skådespelarinsatser från Margot Robbie och Guy Pearce. Filmen innehåller även influenser från Me Too-rörelsen samt rasistupproret mot Oscarsgalan 2016. Dock är det Saoirses skådespel som lyckas lyfta den här mediokra filmen.

Handling – Mary Queen of Scots

Filmen tar sin handling när Mary Stuart, drottning av Skottland ska avrättas i England. När yxan faller mot hennes huvud hoppar handlingen tillbaka 26 år i tiden. Då får man se när Mary kommer tillbaka till Skottland och blir drottning.

Samtidigt utmanar hon sin släkting Elisabeth drottning av England. Mary gör själv anspråk på tronen för de övriga brittiska öarna. Något som sätter den unga och frispråkige drottningen i problem, hennes katolska tro går inte heller hem i det protestantiska England.

Omdöme – Mary Queen of Scots

Filmen lever mycket på sina skådespelarinsatser där Saoirse Ronan är den som tar täten. Att hon redan kunde bemästra olika språk och delakter fick vi prov på i tidiga år. Saoirse är bara 24 år men har redan hunnit samarbeta med de största i branschen.

Hon slog igenom redan som 13 år i det sorgliga kärleksdramat Atonement. Hon byggde vidare på sitt skådespel i übercoola Hanna från 2011. I vuxen ålder har Saoirse riktat in sig på historia draman, som t.ex Mary Queen of Scots och Brooklyn.

Saoirse lyckas rädda en rätt så medioker film, hon får även god hjälp från både Margot Robbie och Guy Pearce. Filmens handling är svag och det blir en transportsträcka från punkt A till B. Filmens intrig blir bara en axelryckning och som historiskt drama blir det aldrig spännande.

Filmen försöker flirta med Me Too-röreslen då Mary är en självstädning kvinna som vill gå sin egen väg. Något som är svårt i ett patriarkat styrt Storbritannien modell 1500-tal. Både Mary och Elisabeth lyfts fram som starka kvinnor fångade i en männens värld och maktspel.   

Dessutom förekommer även flera mörkhyade och asiatiska skådespelare i nyckelroller. De spelar britter men på 1500-talet är detta ganska osannolikt, detta kan vara en indirekt kritik mot Hollywood och den rasistattack Oscarsgalan fick 2016.   

Slutsats:

Mary Queen of Scots kunde ha blivit en av 2018 års bästa filmer. Här förekommer det underbudskap inlindade i ett historiskt drama om maktkampen i 1500-talets Storbritannien. Men man lyckas inte förmedla detta i en rätt medioker film.

Det man dock får se är en vacker och fanatiskt Saoirse Ronan som lyckas rädda filmen från total undergång. Jag rekommenderar istället att man ser Cate Blanchetts Elisabethfilmer från 1998 samt 2007.

Betyg:

1979 hade en av världens bästa sci-fi filmer premiär, mästerverket Alien. Filmen som revolutionerade synen runt utomjordingar och presenterade ett av de äckligaste rymdmonstren på film.

Men sen den fjärde filmen hade premiär på mitten av 90-talet har de flesta försöken att bygga vidare på temat varit en besvikelse. Även om Ridley Scott tog över rodret med Prometheus från 2012.

Handling:
Rymdskeppet Covenant är på väg till en outforskad planet för att befolka den med kolonisatörer. Ombord skepp finns ca 2000 passagerare samt en besättning.

Besättningen tvingas vakna ur sin sömn då Covenant blir skadat under färden. Under reparationerna upptäcker de en signal från en okänd planet, besättningen bestämmer sig för att undersöka.

Alien: Covenant – omdöme
Prometheus var filmen som skulle ge svar på många av de gåtor som förekom i Alien-serien. Delvis gav filmen ett par svar men lämnade desto fler olösta trådar att knyta fast. Alien: Covenant skänker än samma tanke efteråt, man väljer att göra trädet större och grenarna flera.

Upplägget är detsamma som de flesta Alien-filmerna, ett rymdskepp landar på en planet. Någon får en facehugger på sig och sen bryter helvetet ut. Det känns som man inte längre vet vad man ska bygga vidare på, eller försöker man bara introducera Alien för en yngre publik.

Men Alien: Covenant faller mest på att den är ointressant och långtråkig, det finns inget nytt att berätta om. Samma gamla skepp i rymden där ingen kan höra dig skrika, samma gamla människor som gör dumma beslut.

Det som dock håller filmen flytande är att den är äcklig, dessa rymdmonster och deras sätt att fortplanta sig på ger mig fortfarande rysningar. Dessutom gräver Ridley Scott djupare i denna rymdras ursprung, vi får flera ledtrådar till hur de skapades.

Slutsats:
Alien: Covenant är en film som misslyckas att bygga vidare på det arv som Alien-serien har gett oss. Med en ointressant handling och flera platta rollprestationer har filmen inget nytt att erbjuda oss.

Vill man uppleva äckliga rymdmonster på film kan man lika gärna undvika den här filmen och se på Alien från 1979 istället. Det är förfarande en film som håller trots sin ålder, samtidigt som Alien: Covenant kommer vara bortglömd om ett par år.

Betyg:

I huvudrollerna syns Ryan Gosling och Emma Stone, de spelar en jazzpianist samt en skådespelerska som råkar stöta på varandra under en dag i Los Angeles. De lever båda två med stora drömmar men råkar hela tiden ut för en massa motgångar. Kan de hjälpa varandra att komma på rätt spår?

La La Land är en hyllning till den klassiska musikfilmen som dominerade Hollywood under 40 och 50-talet. Den lånar friskt från mästerverk som Singing in the Rain och innehåller flera snygga och väl korrigerade dansnummer. Dessutom är det eget komponerad musik som alltid är ett plus i en musikal.

Men med en slätstruken handling och monotona rollkaraktärer väger filmen lite lät jämfört med andra musikaler som kommit med åren och tävlat i Oscarsgalan. Det är ingen ny Moulin Rouge, ingen ny Chicago och i konkurrens med de övriga Oscarsbidragen kan filmen få det svårt. Men Golde Globe brukar kunna förespå vinnarna på Oscarsgalan, det återstår att se om det blir så även i år.
Betyg:

Molkomssonen Ulf Malmros har gjort en karriär på att porträttera udda karaktärer på film, gärna med sitt värmländska arv i grunden. Han slog igenom stort med filmen Samla Sussie från 2003 och ligger även bakom serien Äck Värmland (2015).

Nu är han tillbaka med en ny spelfilm Flykten till Framtiden, som hade svensk biopremiär fredagen den 11 november. I rollistan syns bland annat Henrik Dorsin och Johan Ulveson men även de nya tillskotten Victoria Dyrstad och Elias Palin.

Filmen handlar om Svante (Elias Palin) som lever i 70-talets Stockholm, han har diagnostiserats med ett dåligt hjärta och kan inte leva ett normalt liv. Under en misslyckad festkväll upptäcker han att han kan resa till framtiden genom ett tunnelbanetåg. Han anländer till 2016 och träffar Elsa (Victoria Dyrstad ) som lever i hans lägenhet.

Precis som Malmros tidigare film handlar Flykten till Framtiden om en udda karaktär som för denne placerats i en udda miljö. Den här gången blir det en krock mellan 1973 och 2016, vilket skapar ett par roliga situationer för rollkaraktärerna. Speciellt när slanguttrycket för samlag och mobiltelefoners användningsområden misstolkas.

Flykten till Framtiden blir dock ganska ojämn och har svårt att berätta en intressant historia som Malmros tidigare filmer, framför att Samla Sussie och Tjenare Kungen. Även om det komiska geniet Henrik Dorsin fått bra med spelrum som den drogliberale och vänsterorienterade musikern Bengan.

Ulf Malmros lyckas inte riktigt den här gången att skapa en film med sin personliga touch på. Flykten till Framtiden blir bara en svensk Tillbaka till Framtiden utan att det förekommer någon spänning eller häftiga uppfinningar från framtiden.

Betyg:

The Beatles, världens kändaste rockband lämnade igen oberörd under storhetstiden på 60-talet. De la grunden för hur den moderna populärmusiken skulle framföras samtidigt som deras musikinfluenser utvecklade rockmusiken.

I Ron Howards dokumentärfilm The Beatles: Eight Days a Week får vi en återblick från de år The Beatles slog igenom och förändrade världen. Men också hur turnerandet påverkade bandet och deras framtid.

Filmen hade världspremiär den 15 september och det blev en speciell kväll för fansen. Biovisningen inleddes med en direktsändning från galapremiären i London. Dessutom fick biobesökarna se 30 minuters extramaterial, med konserten från Shea Stadium efter själva filmen.

The Beatles: Eight Days a Week är en intressant dokumentär som består av mycket arkivmaterial från bandets karriär. Framför allt imponeras man över vilken betydelse The Beatles hade för musikindustrin. Det var de som började med arenakonserter, kommersiella låttexter men samtidigt blev de röst från sin generation.

Dessutom berättade filmen rätt så tydligt om hur det flitiga turnerandet ledde till att The Beatles tillslut blev det inflytelserika rockband som de blev på slutet av deras karriär.

Men samtidigt känns det som att Ron Howard bara skrapar på ytan. Det finns säkert så mycket mer att berätta om The Beatles. T.ex nämner man bara lite kort om albumet Sgt pepper’s lonely hearts club band, som är ett av de främsta alstren.

Man var tvungna att nämna albumet för betydelse det hade för musikutvecklingen. För även om historien om The Beatles är intressant så är det ändå slutskedet som är de mest intressanta. Det var då de skrev sina absolut bästa låtar, till skillnad från de lättsamma kommersiella dängor som de pumpande ut under första halvan av 60-talet.

Betyg: