Quentin Tarantino är tillbaka med sin nionde film Once Upon a Time in Hollywood. Filmen hade svensk biopremiär fredagen den 16 augusti och i rollistan återfinns bland annat Leonardo DiCaprio, Brad Pitt och Margot Robbie.

Regissören Quentin Tarantino behöver egentligen ingen presentation. Han slog igenom i början av 90-talet och har varit en av de mest hyllade och älskade filmskaparna i modern tid. Varje ny film han kommit ut med sen början av 2000-talet har omgetts av lika mycket hype som förväntan.

Handling:

I Once Upon a Time in Hollywood får man följa TV-skådisen Rick Dalton (DiCaprio) som är på väg utför i sin karriär. Ständigt vid hans sida finns stuntmannen Cliff Booth (Pitt) som precis som Dalton har sett sitt bäst före datum passera.

Dalton som bor i Hollywood har nyligen fått nya grannar, det är filmregissören Roman Polanski och hans fru skådespelaren Sharon Tate (Robbie). Samtidigt stöter Cliff på en grupp med hippies under ledningen av Charles Manson.

Omdöme:

Efter en rad mediokra filmer från Quentin Tarantino kändes det som regissören var på väg i rätt riktigt filmen The Hateful Eight från 2015. Och någonstans känns Once Upon a Time in Hollywood som mitt i mellan. Filmen utspelar sig 1969 när Hollywood var inne i slutet av sin guldålder. Med rätt kostym, bra scenografi och coolt soundtrack lyckas Tarantino återskapa Hollywood i slutet av 60-talet.

Samtidigt förekommer flirtar med flera filmgenres som stått i centrum i tidigare Tarantinofilm. Rick Dalton är en klassisk B-skådis som spelat både antihjälte i westernfilmer och överdriva krigsfilmer, på ett hörn dyker även Hong Kong-action upp. Rick Dalton spelas av Leonardo DiCaprio som gör ett riktigt bra porträtt av en osäker men talangfull skådespelare. Han överglänses bara av Brad Pitt som är både cool och hård som stuntmannen Cliff Booth.

Once Upon a Time in Hollywood berättas i en kronologisk ordning med ett fåtal återblickar där åskådare får en inblick i vad som tidigare har hänt. I en av dessa återblickar förekommer en fanatiskt och absurd incident där Cliff Booth ska slåss mot självaste Bruce Lee.  

Dialogen har alltid varit Quentin Tarantino styrka

I Once Upon a Time in Hollywood har Tarantino fått ihop en rolig film med flera dråpliga och komiska inslag. Anslaget till filmen är fanatiskt när man får se en pricksäker filmatiseringen av hur en amerikansk TV-serie kunde sett ut under 50-talet. Men samtidigt känns filmen inte riktigt som en typiskt Tarantinofilm.

Ett exempel är Sharon Tate, Quentin Tarantino har alltid varit bra på att porträttera starka kvinnliga karaktärer, se Pulp Fiction, Jackie Brown och Kill Bill. Men Margot Robbie får mest agera snygg och sexig i filmen, trots att Robbie just nu är en av branschens mest talangfullaste unga skådespelare. Hon får bara glänsa en gång under filmen och det är i en scen när Sharon Tate går på bio.

I slutändan är det Tarantinos klassiska trademarks som på något sätt får ihop filmen. Dialogen och övervåldet har alltid varit hans styrkor så även Once Upon a Time in Hollywood. Filmen är 2.45 timma lång men det var knappt att det kändes.

Slutsats:

Once Upon a Time in Hollywood kommer att bli älskad av Tarantinos mest lojala fanbase, vilket fortfarande är stor runt om i världen. Filmen innehåller hans klassiska trademark och det är också en av de stora behållningarna.  

Det är en bra film även om det är långt ifrån en ny Pulp Fiction eller De Hänsynslösa. Någonstans saknar man den gamla Quentin Tarantino, den man fick se lite av i The Hateful Eight.

Betyg:

Mary Stuart, drottning av Skottland mellan 1542 och 1567 är en intressant person i brittiska 1500-talets maktspel. I Mary Queen of Scots porträtteras hon av den amerikanska skådespelerskan Saoirse Ronan. Hon är fantastik bra skådespelerska och trots sin unga ålder har hon redan hunnit med att bli nominerad tre gånger till en Oscar.

Förutom Saoirse Ronan får åskådaren även se stabila skådespelarinsatser från Margot Robbie och Guy Pearce. Filmen innehåller även influenser från Me Too-rörelsen samt rasistupproret mot Oscarsgalan 2016. Dock är det Saoirses skådespel som lyckas lyfta den här mediokra filmen.

Handling – Mary Queen of Scots

Filmen tar sin handling när Mary Stuart, drottning av Skottland ska avrättas i England. När yxan faller mot hennes huvud hoppar handlingen tillbaka 26 år i tiden. Då får man se när Mary kommer tillbaka till Skottland och blir drottning.

Samtidigt utmanar hon sin släkting Elisabeth drottning av England. Mary gör själv anspråk på tronen för de övriga brittiska öarna. Något som sätter den unga och frispråkige drottningen i problem, hennes katolska tro går inte heller hem i det protestantiska England.

Omdöme – Mary Queen of Scots

Filmen lever mycket på sina skådespelarinsatser där Saoirse Ronan är den som tar täten. Att hon redan kunde bemästra olika språk och delakter fick vi prov på i tidiga år. Saoirse är bara 24 år men har redan hunnit samarbeta med de största i branschen.

Hon slog igenom redan som 13 år i det sorgliga kärleksdramat Atonement. Hon byggde vidare på sitt skådespel i übercoola Hanna från 2011. I vuxen ålder har Saoirse riktat in sig på historia draman, som t.ex Mary Queen of Scots och Brooklyn.

Saoirse lyckas rädda en rätt så medioker film, hon får även god hjälp från både Margot Robbie och Guy Pearce. Filmens handling är svag och det blir en transportsträcka från punkt A till B. Filmens intrig blir bara en axelryckning och som historiskt drama blir det aldrig spännande.

Filmen försöker flirta med Me Too-röreslen då Mary är en självstädning kvinna som vill gå sin egen väg. Något som är svårt i ett patriarkat styrt Storbritannien modell 1500-tal. Både Mary och Elisabeth lyfts fram som starka kvinnor fångade i en männens värld och maktspel.   

Dessutom förekommer även flera mörkhyade och asiatiska skådespelare i nyckelroller. De spelar britter men på 1500-talet är detta ganska osannolikt, detta kan vara en indirekt kritik mot Hollywood och den rasistattack Oscarsgalan fick 2016.   

Slutsats:

Mary Queen of Scots kunde ha blivit en av 2018 års bästa filmer. Här förekommer det underbudskap inlindade i ett historiskt drama om maktkampen i 1500-talets Storbritannien. Men man lyckas inte förmedla detta i en rätt medioker film.

Det man dock får se är en vacker och fanatiskt Saoirse Ronan som lyckas rädda filmen från total undergång. Jag rekommenderar istället att man ser Cate Blanchetts Elisabethfilmer från 1998 samt 2007.

Betyg:

Den biografiska filmen om konståkerskan Tonya Harding hade svensk biopremiär den 16 mars. Det är en fiktiv berättelse om den världskända incidenten som inträffade 1994 mellan Harding och hennes konkurrent Nancy Kerrigan.

I huvudrollen syns det australienska stjärnskottet Margot Robbie som blev Oscarsnominerad för sin prestation men vann inte. Det gjorde däremot Allison Janney, hon fick ta emot en Oscar för sitt porträtt av Hardings mamma LaVona Fay Golden.

Handling:

I, Tonya börjar med kort presentation av alla rollkaraktärer som förklara överfallet mot Kerrigan som blev en världsnyhet och har kallats den största skandalen inom amerikansk sport.

Därefter hoppas man tillbaka till 70-talets Portland där åskådarna får följa Tonya Harding tuffa och hårda uppväxt, hennes mamma slog henne och ställde hårda krav på henne. Under tonåren träffade Harding en ung man vid namn Jeff Gillooly, de kom att ha en stormigt förhållande som kom att påverka Hardings karriär.

Omdöme:

Skådespelarinsatserna i filmen är fantastiska, Margot Robbie porträttera en mentalt skadad Harding som hela tiden har förutsättningarna emot henne. Samtidigt är hon självupptagen och skyller hela tiden ifrån sig, till och med när skridskosnöret går sönder. Allison Janney gör ett lika bra porträtt som den iskalla och brutala mamman.

Filmen är baserad på en verkligen händelse men är uppbyggd runt vittnesmål från både Harding och Gillooly, detta bidrar till att Harding porträtteras som ett offer, vilket nu stämmer om mamman slog henne som barn, något LaVona själv har förnekat. Nancy Kerrigan har kommenterat filmen genom att säga att hon är det enda offret i denna skandal.

Förutom det bra skådespelet innehåller I, Tonya många snygga konståkningsscener, ett bra soundtrack med många bra rocklåtar från de aktuella tidsperioderna. Det är också en komisk film trots den tragiska inramningen och det hemska överfallet. Man passar även på att kritisera sättet media väljer att bevaka händelserna runt överfallet.

Skådespelarna bryter också ofta mot regeln om den fjärde väggen när det pratar med åskådarna. Detta kan vara ett knep för att få oss att förstå att filmen inte helt bygger på den verkliga sanningen. Är Tonya Harding så pass oskyldig som hon hela tiden har påstått?

Slutsats:

I, Tonya är en rolig och intressant film som bygger mycket på sitt fantastiska skådespel. Margot Robbie och Allison Janney har aldrig presterat bättre. På grund av filmens blandade innehåll är det både ett tragiskt drama, en svart komedi och en intressant biograf, därför passar filmen de flesta olika filmsmakerna.

Betyg:

Filmen är regisserad av David Ayer som bland annat ligger bakom End of Watch (2012) och Fury (2014). Ayer brukar ofta porträttera poliser och militärer i sin arbetsmiljö, Suicide Squad blir dock hans första framträdande i superhjältegenren. Will Smith, Jared Leto, Margot Robbie och svensken Joel Kinnaman dyker upp några av de viktiga rollerna.

För att förbereda sig mot kommande övernaturliga hot sätter den amerikanska regeringen ihop en specialenhet med infångade skurkar. Det betyder att lönnmördaren Deadshot (Smith) och Jokerns flickvän Harley Quinn (Robbie) får en andra chans. Och när en ond kraft tar över en stad sätts Suicide Squad in direkt, det betyder att skurkarna även får en chans att fly.

Under de senaste åren har filmbolagen spottat ut Marvelfilmer en efter en länkas ihop med varandra. Nu är det DC tur, tidigare i år kom Batman vs Superman och nu är det dags för Suicide Squad. Filmen återfinns många coola karaktärer där Harley Quinn är den coolaste av dem alla, hon spelas av australiensiskan Margot Robbie som förmodligen blir nästa stjärna i Hollywood.

Problemet med Suicide Squad är potentialen slarvas bort, många karaktärer är bara utfyllnad och det märks tydligt vilka handlingen kretsar runt. Dessutom inleddes filmen väldigt hastigt, där handlingen bara flyger förbi. Mot slutet av filmen lugnar sig tempot ner ett varv för att ge utrymme åt actionscener och fler coola oneliners från Harley Quinn.

Suicide Squad räddas av de coola karaktärerna, för även om storyn är tunn och många karaktärer bara dyker upp och försvinner så är både Deadshot, El Diablo, Jokern och framför allt Harley Quinn underhållande att se på. En uppföljare skulle inte sitta fel nu när man ändå har tagit första steget.

Betyg: