I måndags var den med och tävlade om Guldbaggarna, idag kan du läsa recensionen på M.A.V.Foto. Filmen Borg hade svensk biopremiär den 8 september förra året, måndagen den 15 januari släpptes filmen på DVD, Blu-ray och digitala filmplattformar.

Borg fokuserar på den klassiska Wimbledon-finalen mellan Björn Borg (Sverrir Gudnason) och John McEnroe (Shia LaBeouf) samt deras uppväxt och vägen till framgång.

 Handling:

Året är 1980 och Björn Borg står på toppen av sin karriär, han går in i Wimbledon-turneringen som regerande mästare och kan vinna sin femte raka titel. Men pressen är stor och Borg påverkas av både inre och yttre faktorer.

Relationen till flickvännen Mariana Simionescu (Tuva Novotny) och tränaren Lennart Bergelin (Stellan Skarsgård) påverkas samt att ett möte mot supertalangen McEnroe stressar Borg.

Omdöme:

Borg är ett amerikaniserat porträtt i regi av svensk filmindustri, och filmen skulle lika gärna kunna vara producerat av ett amerikanskt bolag. Att filmen nu har så många influenser från landet i väst gör att den sticker ut bland den traditionella svenska filmen.

Borg har ett suggestivt soundtrack och psykologiskt ljudspår, något som på ett sätt är ovanligt inom svensk film. Detta är dock inte negativt då filmen får en mer psykologisk underton, åskådaren kommer själva att kunna känna Björn Borgs stress och lidande.

Filmen är som sagt uppbyggd på samma sätt som Hollywood skulle porträttera en känd person på film. Mycket har lagts åt sidan för att skapa en bra story. Bland annat nämns det inte att Borg och McEnroe kom att bli bra vänner efter finalen 1980.

Dessutom har Lennart Bergelins änka Rose Marie kritiserat filmen för att lyfta fram en felaktig bild av den legendariske tränare och tennisspelaren. Av John McEnroe ska ha kritiserat filmen och sagt att han framställs som ett större svin än vad han egentligen var.

I grunden blir det en saga där Björn Borg är den tystlåtna hjälten som blir utmana av en ung och ouppfostrad yngling John McEnroe. Men filmens styrka ligger ändå i karaktärerna och skådespelet. Gudnason är väldigt lik borg till utseendet samtidigt som LaBeouf och Skarsgård gör sin karaktärer levande.     

Slutsats:

Borg är en underhållande och snygg film om en av Sverige största idrottare. Filmen har en psykologisk underton som får den att lyfta. Skådespelet är bra och karaktärerna är levande.

Men influenserna från Hollywood är många och rivaliteten mellan Borg och McEnroe känns som en hjältesaga med en klar god och ond karaktär.

Regi: Janus Metz
I rollerna: Sverrir Gudnason, Shia LaBeouf och Stellan Skarsgård m.df.
Genre: Drama/Biografi
Speltid: 1 h 43 min
Prod.år: 2017
Ålder: Rek. från 7 år
Betyg:

Andrea Arnold slog igenom med sitt mörka samhällsdrama Red Road 2006, hon följde upp med fantastiska Fish Tank från 2009. Hennes röda tråd genom filmerna brukar ofta vara kvinnor på samhällets botten. Hennes nya film American Honey är inget undantag men filmen är en något muntrare historia än Arnolds tidigare verk.

18 -åriga Star (Sasha Lane) lever ett miserabelt liv i fattigdom när hon träffar försäljaren Jake (Shia LaBeouf). Han övertygar henne om att följa med honom och hans själteam när de åker runt i den amerikanskan mellanvästern. Säljteamet styrs av den dominanta kvinnan Krystal (Riley Keough) som kräver allt från sina anställda.

American Honey hade svensk biopremiär den 2 december förra året men visas just nu på Bio Roxy i Örebro. Filmen tillhör förra årets kull och rankades på 11:e plats av 2016 års bästa filmer när Moviezines skribenter sade sitt. Personligen skulle jag säga att det är förra årets bästa film tillsammans med Arrival.

Precis som i Arrival ligger American Honeys styrkor i det vackra och poetiska bildspråket. Andrea Arnold lägger stort fokus på att berätta genom bilder istället för dialog, vid många tillfällen får vi se närbilder på filmens huvudkaraktärer samtidigt som kameran dokumentär deras reaktioner och tankar.

American Honey bjuder också på skådespelarinsatsers som håller Oscarsklass, den okända Sasha Lane som långfilmsdebuterar är en fröjd att se i huvudrollen. Shia LaBeouf gör och en bra prestation och har vuxit som skådespelare efter sitt genombrott i de hjärndöda popcornfilmerna Transformers. American Honey har också ett coolt soundtrack där låtarna passar väldigt bra in i story-berättandet.

Betyg:

Filmregissören David Ayer började sin karriär med att skriva screenplays och manus till U-571, Fast and the Furious och Training Day innan han satte sig i regissörstolen. Till en början var det filmer som skildrade den tuffa och våldsamma vardagen i LA. Hans film End of Watch (2012) skildrade på en realistiskt och trovärdigt sätt två poliser som arbetar i förorterna. Nu har Ayer tagit an sig ett nytt projekt där han vill skildra en stridsvagnsenhet under andra världskriget.

Don Collier (Brad Pitt) för befälet över den amerikanska stridsvagnen Fury under andra världskriget. Han och hans besättning är rutinerade då de varit med sen kriget i Nordafrika och invasionen av Normandie. Men nu har amerikanerna tagit sig in i hjärtat av Tyskland. Norman Ellison (Logan Lerman) blir förflyttad till Fury då deras skytt dödas i strid. För den oerfarne Norman blir det här en av de värsta upplevelserna i sitt liv.

I anslaget till Fury får åskådaren sen en tysk soldat som rider på häst och undersöker ett par stridvagnsvrak på ett fält. Här skapas ett möte mellan det gamla och det nya. Kavalleriet försvann och de bepansrade monstren tog över. Andra världskriget var det första kriget där stridsvagnarna användes i en större skala och Ayer har lyckats skapa en trovärdig och realistisk bild av hur vardagen kunde se ut för dessa män som stred i en stridsvagn. Krigsglorifieringen som ofta brukar prägla amerikanska krigsfilmer försvinner när åskådaren får en inblick i hur förfärligt detta krig var.

Brad Pitts prestera på topp när han tolkar den hårde Don som samtidigt måste gå undan för att hans kamrater inte ska se hans panikångestattacker. Ackompanjerat av en stämningsfull musik skapas det i Fury en mörk och hemsk ton som sätter prägel på hela filmen. Vore det inte för filmens slut så skulle det vara en fullpoängare. Men precis som i End of Watch lyckas inte Ayer slutföra sin film på ett trovärdigt sätt. Vilket är synd då uppbyggnadsfasen är en av hans styrkor.

Betyg: