Jojo Rabbit hade svensk biopremiär den 10 januari och är regissören Taika Waititis senaste film. Det är en av tungviktarna på Oscarsgalen med 6 stycken nomineringar.

Filmen är en satir som bland annat behandlar idolisering och nationalism i Nazityskland under Andra världskrigets slutskede. I rollistan återfinns bra skådespelare som Scarlett Johansson, Sam Rockwell och Stephen Merchant. Regissören själv återfinns också i en roll.

Handling

Nazityskland under Andra världskrigets slutskede, 10-årige Jojo (Roman Griffin Davis) är en fanatisk dagdrömmare som lever får nazismen. Men hela hans värld faller samman när han upptäcker att hans mamma Rosie (Johansson) gömmer en judisk flicka på vinden.

Hur ska Jojo tackla denna upptäckt som strider mot alla regler i nazismens Tyskland. Han får goda råd från sin påhittade kompis Adolf (Waitit) hur han ska bekämpa den onda fasa som dock visar sig vara något helt annat än vad han lärt sig.

Omdöme – Jojo Rabbit

Jojo Rabbit är en absurd komisk upplevelse som inte bör missas. Med en pricksäker satir lyckas Taika Waitit på ett trovärdigt sätt behandla hur idolisering och nationalism kan påverka en 10-årig pojkes världsbild.

Skådespelarinsatserna är bra där vi får se flera roliga karaktärer. Sam Rockwell spelar en butter och nedstämd f.d soldat som på grund av sin ögonskada måste träna Hitlerjugend istället för att slåss på fronten. Taika Waitit porträtterar Adolf Hitler som en korkad och naiv unge och levererar i varje scen.

Men man ska självklart inte glömma bort filmens huvudkaraktär som får smeknamnet Jojo Rabbit under sin Hitlerjugend-weekend. Roman Griffin Davis är fantastik som den 10-årige fanatikern som tror att judar har horn och Tyskland kommer segra i kriget trots att de allierade står på dörrkanten och tittar in.

Taika Waitit lyckas skapa en film som på ett komiskt sätt kritiserar nazismens hjärntvättning av tyska folket men samtidigt inte glömmer bort de brott som samma regim gjorde sig skyldiga till. Tänkarna förs till filmer som Livet är underbart (1997) och Look who’s back (2016).

Slutsats – Jojo Rabbit

Jojo Rabbit är en rolig film som kombinerar pricksäker satir om nazism och brittisk popmusik. Filmen kommer inte göra åskådaren besviken då det finns komiska inslag i nästan varje scen.

Samtidigt återfinns även scener där man visar vilka hemska brott som genomfördes i Nazityskland. Och framför allt hur lätt påverkade vissa individer kan vara och hur farligt det är.

Betyg:

Filmregissören David Ayer började sin karriär med att skriva screenplays och manus till U-571, Fast and the Furious och Training Day innan han satte sig i regissörstolen. Till en början var det filmer som skildrade den tuffa och våldsamma vardagen i LA. Hans film End of Watch (2012) skildrade på en realistiskt och trovärdigt sätt två poliser som arbetar i förorterna. Nu har Ayer tagit an sig ett nytt projekt där han vill skildra en stridsvagnsenhet under andra världskriget.

Don Collier (Brad Pitt) för befälet över den amerikanska stridsvagnen Fury under andra världskriget. Han och hans besättning är rutinerade då de varit med sen kriget i Nordafrika och invasionen av Normandie. Men nu har amerikanerna tagit sig in i hjärtat av Tyskland. Norman Ellison (Logan Lerman) blir förflyttad till Fury då deras skytt dödas i strid. För den oerfarne Norman blir det här en av de värsta upplevelserna i sitt liv.

I anslaget till Fury får åskådaren sen en tysk soldat som rider på häst och undersöker ett par stridvagnsvrak på ett fält. Här skapas ett möte mellan det gamla och det nya. Kavalleriet försvann och de bepansrade monstren tog över. Andra världskriget var det första kriget där stridsvagnarna användes i en större skala och Ayer har lyckats skapa en trovärdig och realistisk bild av hur vardagen kunde se ut för dessa män som stred i en stridsvagn. Krigsglorifieringen som ofta brukar prägla amerikanska krigsfilmer försvinner när åskådaren får en inblick i hur förfärligt detta krig var.

Brad Pitts prestera på topp när han tolkar den hårde Don som samtidigt måste gå undan för att hans kamrater inte ska se hans panikångestattacker. Ackompanjerat av en stämningsfull musik skapas det i Fury en mörk och hemsk ton som sätter prägel på hela filmen. Vore det inte för filmens slut så skulle det vara en fullpoängare. Men precis som i End of Watch lyckas inte Ayer slutföra sin film på ett trovärdigt sätt. Vilket är synd då uppbyggnadsfasen är en av hans styrkor.

Betyg: