Sicario var en av 2015 års bästa filmer, i fokus stod en kvinnlig FBI-agent (Emliy Blunt) som rekryterades till en specialenhet som skulle delta i kriget mot drogkartellerna i Mexiko. Regissören Denis Villeneuves speciella bildspråk och den bortgången kompositören Jóhann Jóhannssons musik gjorde Sicario till en stilistisk fröjd att se på.

Därför var förväntningarna stora när det förrförra året blev officiellt att en uppföljare till Sicario var på gång. Återigen skulle både Benicio del Toro och Josh Brolin axla sina färgstarka rollkaraktärer från den första filmen. Dock var Emliy Blunts karaktär borta, något som är synd.

Handling

Efter ett terroristdåd i Kansas City misstänker amerikanerna att terroristerna tog sig in i landet genom Mexiko. Drogkartellerna smugglar varje natt in ett flertal illegala invandrare till USA över gränsen.

Matt Graver (Brolin) får i uppdrag att starta ett krig mellan de två stora kartellerna i Mexiko. Till sin hjälp tar Graver återigen den mexikanska sicarion Alejandro (del Toro). Men allt går inte som planerat när de kidnappar dottern till en av kartellbossarna.

Omdöme – Sicario 2

Både trailern och inledningen till Sicario 2 lovar en högoktanig action, en Benicio del Toro som på öppen gatan skjuter ner mexikanska politiker. Men skenen bidrar, till det positiva. Visst förekommer det många actionscener med både grovt våld och blod. Men samtidigt innehåller filmen ett relationsdrama mellan Alejandro och den kidnappade kartelldottern Isabel Reyes.

Italienske regissören Stefano Sollima har axlat vidare det arv som Denis Villeneuves lämnade efter sig. Sicario 2 innehåller samma vackra bildspråk som kännetecknade de första filmen så pass mycket. Hildur Gudnadottir har komponerat ett nästa lika bra soundtrack som sin landsman Jóhann Jóhannsson, de två har vid flera tillfällen samarbetat med varandra.

Sicario 2 är en bra uppföljare men går ibland på tomgång, snygga genomförda actionscenen varvas ibland med avslagna transportsträckor som man kan undra vad de gör i filmen. Uppföljaren är också en helt annorlunda film jämfört med sin föregångare vilket både är på ont och gått.

 Man har tagit vara på det bästa från Sicario, iaf fall ur den stilistiska synvinkeln. Men i och med att Emliy Blunts karaktär inte är med finns det inte någon kvinna i en våldsam och manlig värld som gjorde Sicario så speciell. 

Slutsats

Om man gillade Sicario är det väldigt troligt att man även gillar Sicario 2 – Soldado. Filmen är utseendemässigt väldigt lika även om de skiljer sig till innehåll och budskap.

Benicio del Toros karaktär är vid flera tillfällen väldigt hård men samtidigt får åskådaren veta mer om dennes bakgrund, vilket ger filmen mer djup.

Betyg:

Den femte oktober hade uppföljaren till kultfilmen Blade Runner svensk biopremiär. För regin står nya stjärnskottet Denis Villeneuve.

Ridley Scotts Blade Runner från 1982 har av många klassats som ett sc-fi-mästerverk och filmen är banbrytande inom genren. Men det tog 35 år innan en uppföljare såg dagens ljus.

I huvudrollerna syns Ryan Gosling samt Harrison Ford, och i andra viktiga roller syns bland annat Robin Wright, Jared Leto och Ana de Armas.

Handling:

Årets är 2049 och det har gått 30 år sen handlingen i Blade Runner utspelade sig. Ekosystemet på vår värld har kollapsat och all digital information innan 2019 har försvunnit då datorerna raderades under en blackout.

Replikanterna har utvecklats och nya självgående enheter har ersatt de gamla. Men det finns många äldre modeller kvar som måste pensionerna. Polisen K (Gosling) är en Blade Runner och replikant som jagar andra replikanter åt polismyndigheten i Los Angeles.

Under ett rutinuppdrag upptäcker han en hemlighet som kommer påverka hans egna syn på replikanter men även föra honom närmare den gamla Blade Runnern Rick Deckard (Ford).

Omdöme:

I tid som domineras av uppföljare och remakes sticker Blade Runner 2049 ut, det här är en riktigt uppföljare där man valt att lägga energin på att skapa en ny historia som ändå förgrenar sig i originalet.

Där man många gånger väljer att damma av samma plot och story i uppföljare får åskådaren se e ny utveckling i Blade Runner 2049. Likt filmer som till exempel Terminator 2, Aliens och Star Wars – Rymdimperiet slår tillbaka.

Denis Villeneuve är också en intressant regissör som har samma poetiska bildspråk som Terrence Malick. Något Villeneuve redan har visat i sina filmer Sicario (2015) och Arrival (2016), bildspråket i kombination med soundtracket är magiskt, så även i Blade Runner 2049.

Förväntningarna på Blade Runner 2049 var dock stora och många filmexperter har efter premiären hyllat filmen. Men jag upplever att Denis Villeneuve tidigare filmer Sicario och Arrival var bättre. Blade Runner 2049 saknade Sicarios spännande nerv och filmen var inte samma visuella upplevelse som Arrival.

Slutsats:

Blade Runner 2049 är en bra film, den för vidare det sci-fi-arv föregångaren lämnade efter sig. Dessutom är det en av de bättre uppföljare som gjorts under de senaste 20 åren.

Men filmen är också riktad till de absoluta fansen och de som vill se visuellt snygga filmer. De som förväntar sig en fartfylld popcornrulle får leta någon annanstans då de förmodligen kommer bli besvikna.

Betyg:

Det råder Star Wars hysteri runt om i filmvärlden då den senaste filmen Rogue One hade biopremiär den 14 december. Och så här i sci-fi tider hade även Arrival premiär på biograferna runt om i världen. En film som blivit hyllad av kritikerna och är regisserad av Denis Villeneuve, som bland annat ligger bakom den kritikerrosade Sicario.

I huvudrollen syns Amy Adams som språkforskaren Louise Banks. Hon får i uppdrag att översätta ett okänt språk när tolv stycken utomjordiska rymdskepp landar på jorden. Till sin hjälp får hon vetenskapsmannen Ian Donnelly (Jeremy Renner) och tillsammans måste lära sig kommunicera med rymdvarelserna innan det är försent.

Denis Villeneuve skapade i sin film Sicario en visuell upplevelse, och Arrival tar han steget ytligare en nivå. Filmens bildspråk är så pass estetiskt att man drömmer sig bort när de storslagna vyerna dyker upp . Samtidigt skapar Villeneuve en poetisk känsla som för än tankarna till regissören Terrence Malick.

Den isländske kompositören Jóhann Jóhannsson samarbetade med Villeneuve på Sicario och gör det även med Arrival. Precis som i Sicario har Jóhannsson skapat musik som fungerar mer som spänningselement eller bakgrundsmusik, vilket skapar en intensiv men också harmonisk känsla under filmens gång.

Arrival berättas i ett långsamt tempo och kan för den reklamfilmsförstörda generationen upplevas som långtråkig. Filmen tar sin tid att berätta och utelämnar ett snabbt bildspråk för att inte underarbetad den poetiska nerven. Arrival är förmodligen en av 2016 års bästa filmer, som egentligen bara skulle kunna falla på den ibland komplicerade handlingen.

Betyg: