Fredagen den 22 juli hade filmen The Gray Man premiär på streamingsidan Netflix. Filmen ska vara den dyraste som företaget producerat då budgeten låg på 200 miljoner dollar.

I huvudrollen får vi se Ryan Gosling som spelar en yrkesmördare anställd hos CIA. Gosling får sällskap av bland annat Chris Evans, Ana de Armas och Billy Bob Thornton i några av de andra viktiga rollerna. Örebro Tribune har sett filmen och detta tyckte vi om den.

The Gray Man – handling

Sierra Six (Gosling) börjar efter ett uppdrag i Bangkok ifrågasätta sin uppdragsgivares mål och väljer att hoppa av. CIA tjänstemannen Denny Carmichael (Regé-Jean Page) anlitar den f.d agenten Lloyd Hansen (Chris Evans). Hansen är en psykopat och skyr inga medel för att hitta Sierra Six.

Omdöme  

En blandning av James Bond och Jason Bourne, det kan bäst beskriva The Gray Man. Men här saknas charm, finess och spänning, filmen blev bara en blek kopia. Tanken förs lite åt Pierce Brosnans era där Bond åkte från plats till plats och hela tiden fick försvara sig från skurkar.

The Gray Man ska dock ha ett plus i kanten för ett flertal minnesvärda actionscener, framför allt sekvensen i Prag och klimax i Kroatien. Även en flygplansscen är cool, dock känns mycket av innehållet lånat från både Bondfilmer och andra kända och mindre kända actionfilmer.

Filmen går på halvfart första timman men när Ana de Armas på allvar kliver in i handlingen växlar filmen upp. Armas är bra och funkar bra i sina actionscener. Hon och Ryan Gosling spelade mot varandra i Blade Runner 2049, men i The Gray Man saknas all den kemi som de hade i Denis Villeneuve stilistiska mästerverk.

Ryan Gosling som är en bra skådespelare känns också blek i The Gray Man. Han är kaxig och farlig men inte trovärdig. Gosling som ändå kan spela charmig och iskall lyckas inte den här gången. Han är bättre när han spelar dramatiskt tystlåten som i Drive och återigen Blade Runner 2049.

Slutsats

Som actionfilm funkar The Gray Man för stunden, ibland blir det over the topp men några minnesvärda scener förekommer. Även Ana de Armas sticker ut då hon fått en mer färgstark karaktär att jobba med.

I övrigt blir filmen dock bara en blek James Bond kopia som saknar all charm. Ryan Gosling borde ha kunnat höja filmen men lyckas aldrig beröra, tankarna förs till hans roll i Gangster Squad, som även den bara blev en blek kopia av samtliga gangsterfilmer.

Betyg:

Den femte oktober hade uppföljaren till kultfilmen Blade Runner svensk biopremiär. För regin står nya stjärnskottet Denis Villeneuve.

Ridley Scotts Blade Runner från 1982 har av många klassats som ett sc-fi-mästerverk och filmen är banbrytande inom genren. Men det tog 35 år innan en uppföljare såg dagens ljus.

I huvudrollerna syns Ryan Gosling samt Harrison Ford, och i andra viktiga roller syns bland annat Robin Wright, Jared Leto och Ana de Armas.

Handling:

Årets är 2049 och det har gått 30 år sen handlingen i Blade Runner utspelade sig. Ekosystemet på vår värld har kollapsat och all digital information innan 2019 har försvunnit då datorerna raderades under en blackout.

Replikanterna har utvecklats och nya självgående enheter har ersatt de gamla. Men det finns många äldre modeller kvar som måste pensionerna. Polisen K (Gosling) är en Blade Runner och replikant som jagar andra replikanter åt polismyndigheten i Los Angeles.

Under ett rutinuppdrag upptäcker han en hemlighet som kommer påverka hans egna syn på replikanter men även föra honom närmare den gamla Blade Runnern Rick Deckard (Ford).

Omdöme:

I tid som domineras av uppföljare och remakes sticker Blade Runner 2049 ut, det här är en riktigt uppföljare där man valt att lägga energin på att skapa en ny historia som ändå förgrenar sig i originalet.

Där man många gånger väljer att damma av samma plot och story i uppföljare får åskådaren se e ny utveckling i Blade Runner 2049. Likt filmer som till exempel Terminator 2, Aliens och Star Wars – Rymdimperiet slår tillbaka.

Denis Villeneuve är också en intressant regissör som har samma poetiska bildspråk som Terrence Malick. Något Villeneuve redan har visat i sina filmer Sicario (2015) och Arrival (2016), bildspråket i kombination med soundtracket är magiskt, så även i Blade Runner 2049.

Förväntningarna på Blade Runner 2049 var dock stora och många filmexperter har efter premiären hyllat filmen. Men jag upplever att Denis Villeneuve tidigare filmer Sicario och Arrival var bättre. Blade Runner 2049 saknade Sicarios spännande nerv och filmen var inte samma visuella upplevelse som Arrival.

Slutsats:

Blade Runner 2049 är en bra film, den för vidare det sci-fi-arv föregångaren lämnade efter sig. Dessutom är det en av de bättre uppföljare som gjorts under de senaste 20 åren.

Men filmen är också riktad till de absoluta fansen och de som vill se visuellt snygga filmer. De som förväntar sig en fartfylld popcornrulle får leta någon annanstans då de förmodligen kommer bli besvikna.

Betyg: